Akta dig för Babylons eldar!

Min enda egentliga fiende i mitt kära Norrland är sedan länge Babylon, stor-svenskens hövdingar och hantlangare som ständigt söker utvidga sitt skräckvälde över det fria folket i nord. Likt lon efter vajan jagar de oss med klo och huggtand, de vill grilla våra barn över öppen eld, de vill bränna våra byar och de vill jämna våra berg med marken. Men likt David dräpte Goliat kommer vi att på den yttersta dagen stå enade, Babylonierna kommer falla och Moder Nords frodiga barm kommer för alltid att blomma i ohämnad grönska.

Ditricticus Norrlandicus, kap. 4, vers 16.




Tackar åter Strictly Norrland för text och bild till denna blogg om Norrländsk Kultur. Då jag själv inte förmår mig skriva något vettigt, än mer, handla på ett vettigt sätt "atm"(at the moment)...

Så skymtade jag Älg!

Som så många gånger förr så finns det alltid en eftersläntrare bland älgarna. Denna robusta älg kom utlunkandes ur enbuskarna och de glesa små granarna bara någon sekund efter att jag tappat de två första ur sökaren i den Ricki Lake-tjocka dimman. Inte hade den bråttom då ska ni tro, att få se en älg i galopp tillhör något utöver det vanliga. Denna bild är tagen på ca. 30 meters avstånd och som ni ser var dimman extremt fyllig även på ett sådant relatitvt kort avstånd.

Hell dig moder nord!

Måste tacka Strictlynorrland för en del insipration och även direkta saxningar till denna blogg om Norrländsk kultur, och hur den sprids i Stockholm av modiga pionjärer!

Vandringen har nu pågått i en dryg timme, temperaturen har sjunkit till dryga 4-talet i minusgrader och svetten rinner likt en jokk under paltorna. De senaste minutrarna av älgspårningen har lett mig in i en gles tallskog med rik undervegetation som på sina ställen sticker upp ur snön. Det förvånar mig att jag inte fått syn på dem än eftersom allt jag hittills sett tydit på att jag varit mycket nära om inte t.o.m. så nära att jag hade sett dem ifall jag höjde blicken från de spåren jag följde.
Tidigare hade jag noterat att vad som föreföll vara ett rådjur även följt efter älgarna, sina mycket större kusiner.

Klockan hade hunnit ticka på en bra tid in på eftermiddagen och trots att dagen hade varit mulen ända sedan min utgång så var det uppenbart att solen nu var på god väg ner då skogen började tappa sina kontraster i det annars så generösa dagsljuset till förmån för det blåa vinter-ljuset innan solnedgången.
Här på backen kunde jag i sann CSI Norrland-anda finna ytterligare ett kroppsligt avfall, ett hårstrå. Med en längd på närmare en decimeter låg det där, trubbigt likt ett vedträ. Rejäla djur har rejäl päls.

När jag stod här som bäst och beundrade detta imponerande lilla stycke päls kom tankarna åter till den jakt jag alldeles nyligen befunnit mig i, förutom fysiskt i högsta grad mentalt. Jag fortsatte då genast och hann inte mer än ett tiotal meter innan den vindstilla ljud-atmosfären bröts som likt en pisksnärt skurit genom tystnaden. Där, dryga dubbla tjogtalet meter framför mig i sydöstlig riktning fick jag syn på dem. Mycket riktigt var det älg alltid! Med sina långa bleka skånkar till ben och vältränade gluteus maximus tog de genast till en språngmarsch som ledde dem lika fort ur min kameras sökare som de bara ett par sekunder tidigare avslöjat sin närvaro. Lika snabbt byttes min glädje över succén till att förbanna hela situationen eftersom jag inte hade en chans att hinna föreviga dem på bild. Det jag hann se bekräftade dock mina teorier om 2-3 individer som jag tidigare i det tysta spunnit fram för mig själv. Det var dessa jag med största säkerhet tidigare i höstas hade dokumenterat i fullt antal, nämligen en tjusig ko med två kalvar.
I en slags sista desperation försökte jag återuppta spårningen men av en oförklarlig anledning hade spåren försvunnit framför mig likt en matta hastigt dragits bort från under mina fötter. Likt en ulv vrålade jag ut i den accelererande skymningen - FÖR DEN HÄR GÅNGEN, ÄLGAFRÄNDER! NÄSTA GÅNG ÄR NI MIN!

Skylt och älgspårning!

pårningen börjar närma sig sitt slut. På bilden kan vi se en nytinad lega där en av älgarna pustat ut för en stund och idisslat sina granbarr, litegrann som älgens Hästens. Här fanns alla de klassiska tecknena på älgsk närvaro: flängning, spillning, tomburkar och klövspår. Jag stod här tyst ett tag för att via hörsel skapa mig en bild av skogslandskapet denna lilla glänta befann sig i, jag tyckte mig höra att det knakade i sydvästlig riktning och fortsatte därför åt samma håll. Vid det här laget var vittringen av dem så stark att jag löpte på utav bara instinkt, utan att tänka på det oliv jag förde när min bastanta kroppshydda bröt sig fram genom växtligheten...




Jag avrundar med en sällan skådad skyllt:
Varning för skidåkande KKK-medlemmar!

Älgjakten har börjat!

Efter att ha sprungit in i den nästintill nykläckta spillnings-högen, de vältrampade älg-spåren och slutligen bestämt mig för att jakten kunde börja så fortsatt jag så mitt uppdrag enligt planen. Ungefär ett dvärga-stenkast därifrån kunde jag beskåda nästa tecken på att älg uppehållit sig i området, nämligen flera legor där de försjunkit i sömn, vilat eller bara "softat" som ni skulle beskrivit det. Även dessa var vid det här laget något överpudrade efter det lätta snöfallet tidigare men avtrycken syndes klart och tydligt.
Genom att lägga ihop ett och ett och addera ett kom jag fram till att det hela rörde sig om tre individer, såtillvida att de inte sover med myror i brallorna och gnussar runt flera meter i sömnen.
En kort överblick över legorna och dess omgivning ledde mig vidare på deras vandrings fortsättning.

Oerfarna älg-spårare kan ha svårt att urskilja fram och bak på en älgs klövavtryck i svår snö. Historier om amatörer som irrat sig rakt ut i vildmarken efter att ha följt ett älgspår i fel riktning har sedan tidernas begynnelse avskräckt många människor att pröva sig på liknande eskapader. Vissa avtryck är dock så tydliga att man kan urskilja dess "hälar" och på så vis utgå från att älgen faktiskt inte gått baklänges utan "som folk" och därför kan man då med lite tur finna en tjusig storoxe i den änden av spåret som hela tiden förflyttar sig längre och längre bort, d.v.s. den änden som befinner sig rakt under djuret medan du står och velar.

Nog om detta, jakten fortsätter...

Någonstans längs vägen tog jag en paus, här vid en mycket iögonfallande sago-gång under de snötyngda träden. Vad som föreföll som en räv och även en hare hade här passerat igenom vars spår syntes tydligt ännu. När jag själv skulle passera med min klumpiga lekamen resulterade det hela i att jag utlöste en mindre lavin från ovan träden som passande nog letade sig in i minsta lilla vrå under jackan där svetten lackade, en välkommen svalkning om än brysk sådan. Väl igenom, kunde jag återuppta jakten enligt planen, det mesta tydde på att älgarna rörde på sig och att jag var dem hack i häl...

Spårningen har nu pågått i över en halvtimme och det står nu klart att älgarna är på språng och fullt medvetna om att de har en ivrig, kamerabeväpnad man i hasarna.
Spåren hade nu lett mig över en medel-trafikerad väg av det asfalterade slaget, samt över en liten skogsväg som jag tidigare under dagen passerat och då noterat att den var fri från älgspår av något slag, så färskheten var ett faktum.
Lyckan vart total när jag snubblade in över en bokstavligen rykande färsk hög med ljummen spillning samt en liten gulstänkt grop som nyligen precisions-borrats ned i snön.(se första bilden!)


/fALK

Jag vankar av och an

Jag vankar av och an, livet leker. Tjipp!
Falskt, sant, falskt, sant. Det finns bara en Sanning!
...
...
Lucas Reagens on my mind, do you mind?
Engelska, fint språk, tråk, bråk,snålåk?
20kr rutten, eller så betalar du med .....en!(gissa ordet;))
...
Lucas, Lucas, Fonclbrich, Lucas. Je t'aime!
Quentin, grindhouse, tarantino, death proof. Je t'aime Gislaine!
Por favor mi amor, Lucas han består!

Mitt land, mitt rike!

Det heter faktiskt...

Ja det heter faktiskt Negerboll...

Sirap sylta sesamfrö

Finns det en mer iriterande störd ful äcklig människa än sirap-sylta-sesamfrö-tjejen?
Fyfan, jag hatar henne och hennes vidriga gestapo-uppsyn. Hon och hennes självsäkra "jagärmedikonsumreklamensomentönt"-attityd borde dränkas i kokande olja. Hoppas hon snart får se Jack Dawson(jack, Titanic, ni vet han som dog). Så vi slipper dras med hennes förjävliga sirap sylta sesamfrö. Hon har inte ens modet att räkna upp något gott!

BOOM BYE BYE SIRAPSYLTFITTA!

I'm a UFO in Stocktown!

Att bosätta sig i Stockholm med rötter i den Norrländska vildmarken kan ibland leda till konflikter i vardagen. Konflikter där resten av kassakön, personalen på McDonalds, Dressman, Jack&Jones eller andra modehus för herr-ekipering ser dig som ett UFO.
Glesbygdskavajen inhandlas ju som jag trodde alla vet, på Dressman... Men ack, dessa Stockholmare veto lite. Ty därför jag känner mig som ett jagat ufo i detta land av Mods, Punx, Emos och geekycoolers.

Men värst är det nog när Ylva "Butch" Ufoslaktaren ögonknullar mig...

Helgen med Falky de Markiér

Allô chèries!

Tiden går så fort när man har roligt. Innan man vet ordet av har heeela helgen (onsdag till lördag, alltså) gått och så sitter man där på söndagsmanikyren och funderar: vad gick snett? Varför har jag ingen att titta på Beck med ikväll? Som kan köpa med sig ostbågar och cola och göra mig så där härligt pojkvänsrund som mina kompisar blivit en efter en? Det är rätt otroligt att jag inte lyckats hitta nån trots att jag ränner på stan fyra kvällar i veckan. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var socialt inkompetent. Nu har det nog andra orsaker, typ att jag 1) bara kärar ner mig i upptagna klubbisar. Men men. Finns det nån bra saga där prinsen är lycklig hela vägen? Nä, just det.



Men lycklig, det var hon igår må ni tro! Det var ju ”last day of disco” för Sebastian af Robson på Laroy, och som ni säkert kan räkna ut så togs det inga fångar där inte. Une fête très massive, som man kanske hade kunnat säga ”down under”. Under Belgien, alltså. Jag proffsminglade en stund i Sebastians hörna, tillsammans med gullungar som Gustaf Meidner och Oscar Durling, innan jag över folkmassan fick syn på Erik Martling. Nu eller aldrig, tänkte jag och armbågade mig fram. Det blev naturligtvis ”aldrig”, och så pratar vi inte mer om den saken.

Istället tänkte jag att vi skulle prata om de ”venetianska masker” som förekom titt som tätt på Laroy och annorstädes i stan under lördagsnatten. Det var ju nämligen så att en herre vid namn Tom Ahldin hade 25-årsfest på Nordiska museet, som han för övrigt hyrt kvällen till ära. Tom pyntade ut ett par miljoner för kalaset och det hela kom att betecknas som något i stil med ”årets societetsfest” i stan. (Om jag var bjuden? Nja, det är en definitionsfråga.) Gästerna skulle hur som helst bära mask på festen, och följaktligen var en mask igår en indikator på att man tillhörde de 500 mest exklusiva människorna i stan. Eller – på att man helt sonika låtsades göra det. Som vissa på Laroy. Utan att nämna namn.

Hur som, det här är ju en fin och uppskattande spalt, och därför kan vi snabbt gå över på Blondinmaffian 2.0:s återkomst. Min tre-veckor-efter-Cannes-bränna framstod som rena Kate Winslet i jämförelse med Stephanie Strauchs, Amanda Hambergs och Nathalie Carlers sub-Sahara-nyanser. Nä, det blir bums till drop-in-solariet på Nybrogatan när jag har knackat klart på det här. Trevligt hade vi i alla fall, särskilt som det var kemiskt blå shots inblandat. So cute! Plötsligt blev klockan mycket och jag bestämde mig för att ta ett drastiskt beslut: Jag skulle gå till White Room! Det tyckte de andra tjejerna lät som en utmärkt idé, så det var en armada av high heels som smattrade sin väg uppför Jakobsbergsgatan.

Väl där verkade allt vara helt i sin ordning: Uteserveringen stod kvar, jag fick köa i 20 minuter och min gamla Jacob Ramberg, som för övrigt hade varit på Ahldin-festen, stod och såg otroligt stilig ut med vit fluga (men släppte tyvärr aldrig sin Anna Hibbs mer är 10 meter ifrån sig). Comme d’habitude, alltså. Jag lät mig dock inte nedslås utan slog mig istället ner hos trevlige Carl Johan Dyrssen (som givetvis också är upptagen, jag börjar se ett självdestruktivt beteendemönster klarna). Där satt jag bra, tyckte jag, ända till jag fick syn på Christian Markborn. Jag var helt säker på att han redan flyttat till Italien, så det var som att se en släkting man inte sett på 20 år (trots att det bara var tre dagar sen sist). Jag tvångsmatade honom med mina nya blåa favoritshots och det tog skruv, han var faktiskt riktigt trevlig och om jag inte hörde fel (vilket i och för sig är troligt) så sa han att han kommer att sakna mig.

Jag gissar att ni kommer sakna mig också, men lyckligtvis är det snart onsdag igen – och då åker vi igen! Kram så länge!

Bizous!
Falky

...Under construction

Världen är liten men Norrland är stort.

Tina Nordström, mi amor!

Säg vad du vill om Danmark och Skåne, men nog har där blivit född Sveriges vackraste Tv-personlighet. Tina Nordström aka. Mat-tina!

En sådan fru ska jag fånga! RaWRRrrGrrRRr!

I'm
to
sexy
for
my
own
good

<3 <3 <3

Man snor inte från en Tysk!

Jag vaknade enligt vanlig dagordning för tidigt för att orka hela midsommardagen, men tror vi inte alla på ödet? Jo, då jag vaknar tidigare hinner jag även växla några ord med "Tysken". Denna stolta man av Tyskt påbrå var ursinnig...

Han hade varit ute i Stockholms nattliv och unnat sig en och annan Jägermeister när han slutligen begav sig ut på dansgolvet till en tysk-patriotisk diskodänga, nämligen Blümchen's "Ich bin weider hier".
Livet lekte och allt var frid och fröjd tills helt plötsligt en jamaican börjar vräka ur sig: "This is the sound of Freedom yeah!".
Vad var nu detta? ETT PLAGIAT? EN RIPOFF? BOB SINCLAIR?
Det tyska hjärtat värkte och skandalen måste ut. Bedöm själva:

Blümchen <3



Bob Sinclair's Ripoff



Lyssna extra noga på Blümchen första 10s. Sen på Sinclairs "Everybody's freeeee"...



Schvole!

En bärs i baren kostar 50 spänn. Ta vara på den!

Det är svårt... Snart 4 år i Stockholm och mina fjäll-nypor har tappat kraften att hålla hårt om genomskinlia krus med himmelsbrygd(i Stockholm kallat Öl). Ty jag tappade denna ljuvliga dryck när jag totalt tappade fattningen på det för en same på tok för varma dansgolvet! Istället för att kyla min heta kropp gav jag in för ett skoningslöst infall att släppa allt, då även guda-juicen ='(

Den dagen blev jag en riktig man!

Jag vaknade med ett ryck i min same-kåta. Min kära mor drog i mig och joddla så det gjorde ont i öronen: - Fa-alk! Du ska ut och plocka hjortron!
Ack, så ont i öronen det gör när du ska joddlarisera sådär, mor, svarade jag. Men nog ska jag ut och plocka hjortron alltid, du vet hur mycket jag gillar dessa bärnstensgula av Thor till mänskligheten skickade bär.
Jag älskade Hjortron, ty om du torkade dem och blandade med björksäv och lät ligga i kåtan 2 veckor så fick du fin-fint Same-Ladd*, något som gjorde vistelsen uppe på Storfjället till en enda resa av variant, David & Goliath...

Så tog jag denna dag på mig träskorna, det var snart sommar och snön nådde inte längre över midjan och jag satte så på mig den gul-blå-vita vårdräkten när jag traskade ut i skogen på Hjortron-jakt...

Efter att ha vandrat i cirka två halvfjällsbestigningars tid när jag såg henne, bärplockerskan.
Inte sällan hade man talat om dess släkte som djupt inne i Nordlands skogar svepte omkring med korgar fyllda med alla sorters bär från "fjärran länder i Öst"*.
Jag blev först rädd, men när jag märkte att bärplockerskan inte ännu upptäckt mig tog jag mina sinnen till mig och fann snart mot att joddla: - Ha-llååå, Ha-llååå där Bärplockerska!
Hon ryckte till, vände sig om och såg på mig och sa: Haj, jak er Szwetlaniniana, jak er blokkar ber her. Kohm, Kohm, schmakka minna bär?
Oooh ja, det ville jag, nog ska jag schmakka dina bär tänkte jag i min kåthet som nu infunnit sig, jag hade länge väntat på detta ögonblick.

Jag småsprang fram till Szwetlaniniana och drog en näve hjortis* och log. Szwetlaniniana log tillbaks och kramade mig. Hon förstod, jag förstod. Jag tog till anda och sa: - Det är ensamt här i sko-ogarna, inte sa-ant? Nervositet, jag hade aldrig gjort det tidigare men Szwetlaniniana förstod och tog kommando: - "Her, her, mot grann!"
Jag drog ner helkropps-overallen och Szwetlaniniana satte sig gränsle över mig. Det tog 1 min och 2 sekunder räknat i Stockholmstid och sen var det över, någon hade sett oss!
Längre bort kom Szwetlaninianas man springades, han hann fram, drog tag i Szwetlaniniana och lämnade mig ensam i skogen med byxorna nere och en näsa fylld av hjortis... Men jag kom inte att klaga, jag var nu en riktig man och inte nog med det, Stockholmarna kan inte kalla mig en "one-minute-man"... och jag, då endast ung nog att dela kåta med mina föräldrar, hade fått uppleva den mytomspunna Bärplockerskan, som förste man i byn, ty nu var jag en riktig man!


Lev gott,
Falken!







*Same-ladd: Samisk version av Ladd.
*Hjortis: Same-slang för "Snortis" dvs. Ladd
"Fjärran länder i Öst": Allt öster om "det stora blåa/Östersjön" m.a.o länder som Tjeckien, Polen, Ukraina, Uzbekistan, Azerbadzjan, Afghanistan, Thailand(i synnerhet), Vietnam och Kina.

Gästbloggarens Söndag

Att vakna en förmiddag för att bege sig till till helgjobbet en söndag kan det i sig tyckas lag jobbigt och nedstämmande, men pengarna lockar och motiverar.
Jag, gästblogaren, klev så upp även denna söndagsmorgon för att arbeta. Snabb musli och så ett språng ner till busshållplatsen, tåget skulle hinnas med!
Väl nere vid stationen tar hungern efter den alltför snåla tallriken musli vid, jag måste köpa någon lunch till jobbet...
Det blir en Bulgur* Jumbo-sallad från Pressbyrån där kassörskan kommer fram bakom draperiet först efter 3 min med rodnande kinder. Hon kan inte busstiderna och visste inte att folk skulle komma nu tänkte jag, eller inte, mina tankar skenade iväg åt allt vad Playboy Mansion heter, syndigt. Jag intalar mig själv att jag är helt normal, och allt är ju som ni vet proportionellt, det skulle snart visa sig att jag är normalare än de flesta söndagspendlare!

Under mina många söndagsresor med Stockholms Lokaltrafik har jag lärt mig att Stockholm om något är dem psykist instabila och ultra-labilas huvudstad. De scener som utspelar sig på tåget till och från Stockholms Central kan stå upp emot vilken galen film som helst vare sig det är StanleyKubrick*, Quentin Tarantino* eller Pier Paolo Pasolini*.

Jag sitter vid fönstret, 6-sits. En kille med pitbull sitter längst ut och kliar muskelpaketet bakom öronen, hunden ler mot mig, eller mot min kyckling/bulgur-sallad. Allt verkar ovanligt nog stabilt och normalt men icke, en station senare tingas jag ta tillbaks mina tankar.
En enligt egen utsago hitflyttad som 17-åring nu 42-årig Irakisk kvinna med grava psykiska problem(min kvalificierat ställda diagnos) sätter sig mitt emot mig och säger: -"Det är bra med logi(?), du har mat med dig, 1974, 4:e april, 32-96, kommunismen är bäst".
Jaha, tänker jag. Ett stycke riksmongo såhär på morgonkvisten. Jag tycker det kan va underhållande med moggisar, så jag ställer uppmuntrande frågor allt medans Bagdadiskan maler på i 180 om infrastruktur, räkor, mina intressen och 200kr från doktorn på psykiatrin för godis. Allt medans hon avrundar meningarna med datum och sifferkoder till gud vet vad. Domedagen kanske?

Hon är rolig, på ett konstigt sätt. Ingen har någonsin förut fått för sig att fråga mig om jag gillar räkor för att sedan säga att dem är sockerberoende och tror att jag är hammarbyare på grund av min Grön-gråa tröja i samma mening. Bagdadiskan som jag väljer att kalla henne säger att "när Kapitalisterna vunnit valet så kommer dem fula människorna fram, men när Socialisterna vinner, då kommer dem fina fram, 1986, psykiatrin, infrastruktur, abort, 32-89-7, 94, 27 maj". Hon är ful, tycker jag...

Killen med pitbullen småler mot mig, han tycker också hon är tragikomisk, vi förstår varandra, vi undrar båda: "Vart kommer dessa människor ifrån? Hur hamnade de i samma vagn som jag? Varför stiger det på en ny varje söndag?"

Bagdadiskan fortsätter prata i koder och alla möjliga psykopatämnen utan sammanhang när jag lämnar mina medpassagerare vid Årstaberg. Jag känner mig ond, ond som lämnat dessa vanliga människor, precis som jag, oskyddade från Bagdadiskan. När jag gått av kommer hon börja prata med pitbull-killen.

Jag promenerar från tvärbanan till jobbet och trotts mitt skrämmande möte på tåget känner jag mig glad. Glad över att främst vara vid liv, vem vet vad hon hade i sin Länstinget-sponsrade jackficka? Glad över att min anhalt inte var Tensta som den galna kvinnans. Glad över att jag inte har en tendens att prata i koder. Glad över att faktiskt kunna säga att jag är en helt normal medelsvensson från Stockholms förorter!

Tack för mig,
Gästbloggaren.


*Bulgur
*Tarantino
*Kubrick
*Pasolini

Grattis Falken, 18 år!

Sameblodet flyter tjockt.
Storfjället vaktar högaktansvärt över byarna.
Glesbygdskavajen är på.
Smuggelspriten är uppkorkad.
Renköttet skuret.


Grattis Falken, 18 år!

Det är nu endast 4 dagar till min stora dag!
Hurra för mig, hurra Norrland!

Många frågor, få svar...

Jag har lovat att berätta om mitt möta med den världskända 08-an:
Hated by many,
Loved by few,
Feared by all!

Jag hade alltså åkt skidor i snart 3 veckor och 2 dagar när jag äntligen kom fram till Bålsta, som var destination 1 på min färd mot Stockholm. Jag hoppade in i järnhästen och satte mig tätt intill damen som satt ensam i denna rymliga rullande järnkub för att bättre hålla värmen.
Det gick inte så bra, en pungspark och två blåklockor senare insåg jag att Stockholmare inte gillar närhet i nyktert tillstånd. Här skulle krävas Norrlands-mjöd för att hålla värmen!

Korkandes upp och slukandes innehållet kände jag mig varm i kroppen men just som välbefinningen infann sig frös jag till is när en röst i mitt huvud ropade: - "Signal fel vid Kungsängen".
Vad var detta? Nog var det signalfel alltid, jag såg inga röksignaler så långt mitt falk-öga kunde nå! Hade drycken slagit mig så hårt, så snabbt? Vem var rösten i huvudet?

Jag kom senare att lära mig att rösten i huvudet egentligen var något som kom ur en "högtalare", ett för mig okänt uttryck, vart satt denna höga man som hade skrämt mig så innåt-glaciären-mycket? Många frågor, få svar...

cirka 3 bergsbestigningars tid senare var jag framme vid vad som kallades Centralstationen. Det var här jag träffade dem, Stockholmarna: Stressade, Välklädda, Tränade, Osociala varelser som mitt folk hatat i alla dessa år.
Dem hade stulit våra jobb, exploaterat våra fjäll, kört över en eller två av min fars renar och inte minst, smittat mitt folk med drömmen om storstan.

Vid första anblick blev jag rädd och arg, men jag skulle komma att älska dessa utomjordingar till människor...

Norrland i mitt hjärta!

Jag tänker ännu inte återberätta mitt första möta med 08-orna, ty det skall komma sen.
Just nu är jag så olidligt trött på alla krav som ställs på mig.
Stockholmarna tillåter inte att man på arbetsplats bär orange-rosa-turkos-skogsgröna overaller.

Jag tvingas dagligen hoppa ner i ett par för åtsittande jeans med alltför lite plats åt mitt Samiska vapen. Detta och olidligt många arbetsuppgifter får mig att längta hem till storfjället. Ty i fjällen är livet enkelt...

Förra veckan hände det nämligen att arbetskamraterna begav sig till Härjedalen, ett enligt mig blott eko av det forna Samiska riket, men jag följde med... Någon behövdes på plats ifall elektriciteten tog slut, eller varmvattnet försvann. För vem vet hur man gör upp eld på en glaciär om inte en same?

Denna 3 dagars flört med Norrland fick mitt hjärta att slå hårt och när vi i Swedins buss kom inrullandes till Stockholm igen via Essingeleden kände jag att jag gärna hade stannat ett tag till...
Mina arbetskamrater sjöng Lasse Berghagen i bussen, men jag satt tyst med känslan av att ha lämnat en del av min själ högst upp i offpisten... ...

Går inte att hjälpa, sorgen dränks med ett stycke Norrländskt silver(för Stockholmarna känd som Norrlands Guld, ty dessa hedningar har aldrig druckit äkta Jokkmokk-brygd).

Det är jag som är Messias!

Hej!

Det är jag som är Falken. Falken från Norrland. Han som nord-stjärnan och renarna talar om.
Låt mig berätta om mitt liv, lite kort sådär...

Jag föddes uppe vid riksgränsen i en kåta en kall mars-natt. Stjärnorna låg på från söder och norrskenet glänste över kåtan. Jag var Norrlands självutnämnde Messias.
Samme Messias som i Samernas profetia skulle komma att omvandla all snö till guld!

Livet gick som pitepalt och jag hade snart lärt mig joddla, torka renkött och flå fisk när jag plötsligt, en dag vaknade upp och insåg mitt livs kall: Att sprida Norrland i Sverige...

Nästa dag sa jag Hejdå! till mor och far som just satt igång med att göra upp eld och sedan satte jag igång och packade ner mina ägodelar vilka bestod av:

• Ett stycke renkött

• Ett stycke mora-kniv(en gåva från min far)

• Ett stycke pitepalt i en snöfylld låda

• Ett stycke slarvsylta av finaste kvalité

• Ett stycke Stickad mössa i varierande kulört

• Ett stycke Äkta Same-mjöd

• Ett stycke Långfärdsskidor

• Ett stycke Långfärdsskridskor(jag skulle komma att rida Stockholms glaciärer med dessa)

• Ett stycke härsken messmör med tillhörande förpackning.
  

Väl förberedd bar jag mig av mot Städernas stad, Stockholm.

Jag hade hört mycket om denna myternas stad, å var mina förväntningar höga!
Nu skulle minsann hedningarna som sagor och fjälltroll talat om i dessa 17,85 långa år, äntligen, äntligen lära sig om Norrland!
-------------------------------------------------------------------------------------