Gästbloggarens Söndag

Att vakna en förmiddag för att bege sig till till helgjobbet en söndag kan det i sig tyckas lag jobbigt och nedstämmande, men pengarna lockar och motiverar.
Jag, gästblogaren, klev så upp även denna söndagsmorgon för att arbeta. Snabb musli och så ett språng ner till busshållplatsen, tåget skulle hinnas med!
Väl nere vid stationen tar hungern efter den alltför snåla tallriken musli vid, jag måste köpa någon lunch till jobbet...
Det blir en Bulgur* Jumbo-sallad från Pressbyrån där kassörskan kommer fram bakom draperiet först efter 3 min med rodnande kinder. Hon kan inte busstiderna och visste inte att folk skulle komma nu tänkte jag, eller inte, mina tankar skenade iväg åt allt vad Playboy Mansion heter, syndigt. Jag intalar mig själv att jag är helt normal, och allt är ju som ni vet proportionellt, det skulle snart visa sig att jag är normalare än de flesta söndagspendlare!

Under mina många söndagsresor med Stockholms Lokaltrafik har jag lärt mig att Stockholm om något är dem psykist instabila och ultra-labilas huvudstad. De scener som utspelar sig på tåget till och från Stockholms Central kan stå upp emot vilken galen film som helst vare sig det är StanleyKubrick*, Quentin Tarantino* eller Pier Paolo Pasolini*.

Jag sitter vid fönstret, 6-sits. En kille med pitbull sitter längst ut och kliar muskelpaketet bakom öronen, hunden ler mot mig, eller mot min kyckling/bulgur-sallad. Allt verkar ovanligt nog stabilt och normalt men icke, en station senare tingas jag ta tillbaks mina tankar.
En enligt egen utsago hitflyttad som 17-åring nu 42-årig Irakisk kvinna med grava psykiska problem(min kvalificierat ställda diagnos) sätter sig mitt emot mig och säger: -"Det är bra med logi(?), du har mat med dig, 1974, 4:e april, 32-96, kommunismen är bäst".
Jaha, tänker jag. Ett stycke riksmongo såhär på morgonkvisten. Jag tycker det kan va underhållande med moggisar, så jag ställer uppmuntrande frågor allt medans Bagdadiskan maler på i 180 om infrastruktur, räkor, mina intressen och 200kr från doktorn på psykiatrin för godis. Allt medans hon avrundar meningarna med datum och sifferkoder till gud vet vad. Domedagen kanske?

Hon är rolig, på ett konstigt sätt. Ingen har någonsin förut fått för sig att fråga mig om jag gillar räkor för att sedan säga att dem är sockerberoende och tror att jag är hammarbyare på grund av min Grön-gråa tröja i samma mening. Bagdadiskan som jag väljer att kalla henne säger att "när Kapitalisterna vunnit valet så kommer dem fula människorna fram, men när Socialisterna vinner, då kommer dem fina fram, 1986, psykiatrin, infrastruktur, abort, 32-89-7, 94, 27 maj". Hon är ful, tycker jag...

Killen med pitbullen småler mot mig, han tycker också hon är tragikomisk, vi förstår varandra, vi undrar båda: "Vart kommer dessa människor ifrån? Hur hamnade de i samma vagn som jag? Varför stiger det på en ny varje söndag?"

Bagdadiskan fortsätter prata i koder och alla möjliga psykopatämnen utan sammanhang när jag lämnar mina medpassagerare vid Årstaberg. Jag känner mig ond, ond som lämnat dessa vanliga människor, precis som jag, oskyddade från Bagdadiskan. När jag gått av kommer hon börja prata med pitbull-killen.

Jag promenerar från tvärbanan till jobbet och trotts mitt skrämmande möte på tåget känner jag mig glad. Glad över att främst vara vid liv, vem vet vad hon hade i sin Länstinget-sponsrade jackficka? Glad över att min anhalt inte var Tensta som den galna kvinnans. Glad över att jag inte har en tendens att prata i koder. Glad över att faktiskt kunna säga att jag är en helt normal medelsvensson från Stockholms förorter!

Tack för mig,
Gästbloggaren.


*Bulgur
*Tarantino
*Kubrick
*Pasolini