Mitt land, mitt rike!

Det heter faktiskt...

Ja det heter faktiskt Negerboll...

Sirap sylta sesamfrö

Finns det en mer iriterande störd ful äcklig människa än sirap-sylta-sesamfrö-tjejen?
Fyfan, jag hatar henne och hennes vidriga gestapo-uppsyn. Hon och hennes självsäkra "jagärmedikonsumreklamensomentönt"-attityd borde dränkas i kokande olja. Hoppas hon snart får se Jack Dawson(jack, Titanic, ni vet han som dog). Så vi slipper dras med hennes förjävliga sirap sylta sesamfrö. Hon har inte ens modet att räkna upp något gott!

BOOM BYE BYE SIRAPSYLTFITTA!

I'm a UFO in Stocktown!

Att bosätta sig i Stockholm med rötter i den Norrländska vildmarken kan ibland leda till konflikter i vardagen. Konflikter där resten av kassakön, personalen på McDonalds, Dressman, Jack&Jones eller andra modehus för herr-ekipering ser dig som ett UFO.
Glesbygdskavajen inhandlas ju som jag trodde alla vet, på Dressman... Men ack, dessa Stockholmare veto lite. Ty därför jag känner mig som ett jagat ufo i detta land av Mods, Punx, Emos och geekycoolers.

Men värst är det nog när Ylva "Butch" Ufoslaktaren ögonknullar mig...

Helgen med Falky de Markiér

Allô chèries!

Tiden går så fort när man har roligt. Innan man vet ordet av har heeela helgen (onsdag till lördag, alltså) gått och så sitter man där på söndagsmanikyren och funderar: vad gick snett? Varför har jag ingen att titta på Beck med ikväll? Som kan köpa med sig ostbågar och cola och göra mig så där härligt pojkvänsrund som mina kompisar blivit en efter en? Det är rätt otroligt att jag inte lyckats hitta nån trots att jag ränner på stan fyra kvällar i veckan. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var socialt inkompetent. Nu har det nog andra orsaker, typ att jag 1) bara kärar ner mig i upptagna klubbisar. Men men. Finns det nån bra saga där prinsen är lycklig hela vägen? Nä, just det.



Men lycklig, det var hon igår må ni tro! Det var ju ”last day of disco” för Sebastian af Robson på Laroy, och som ni säkert kan räkna ut så togs det inga fångar där inte. Une fête très massive, som man kanske hade kunnat säga ”down under”. Under Belgien, alltså. Jag proffsminglade en stund i Sebastians hörna, tillsammans med gullungar som Gustaf Meidner och Oscar Durling, innan jag över folkmassan fick syn på Erik Martling. Nu eller aldrig, tänkte jag och armbågade mig fram. Det blev naturligtvis ”aldrig”, och så pratar vi inte mer om den saken.

Istället tänkte jag att vi skulle prata om de ”venetianska masker” som förekom titt som tätt på Laroy och annorstädes i stan under lördagsnatten. Det var ju nämligen så att en herre vid namn Tom Ahldin hade 25-årsfest på Nordiska museet, som han för övrigt hyrt kvällen till ära. Tom pyntade ut ett par miljoner för kalaset och det hela kom att betecknas som något i stil med ”årets societetsfest” i stan. (Om jag var bjuden? Nja, det är en definitionsfråga.) Gästerna skulle hur som helst bära mask på festen, och följaktligen var en mask igår en indikator på att man tillhörde de 500 mest exklusiva människorna i stan. Eller – på att man helt sonika låtsades göra det. Som vissa på Laroy. Utan att nämna namn.

Hur som, det här är ju en fin och uppskattande spalt, och därför kan vi snabbt gå över på Blondinmaffian 2.0:s återkomst. Min tre-veckor-efter-Cannes-bränna framstod som rena Kate Winslet i jämförelse med Stephanie Strauchs, Amanda Hambergs och Nathalie Carlers sub-Sahara-nyanser. Nä, det blir bums till drop-in-solariet på Nybrogatan när jag har knackat klart på det här. Trevligt hade vi i alla fall, särskilt som det var kemiskt blå shots inblandat. So cute! Plötsligt blev klockan mycket och jag bestämde mig för att ta ett drastiskt beslut: Jag skulle gå till White Room! Det tyckte de andra tjejerna lät som en utmärkt idé, så det var en armada av high heels som smattrade sin väg uppför Jakobsbergsgatan.

Väl där verkade allt vara helt i sin ordning: Uteserveringen stod kvar, jag fick köa i 20 minuter och min gamla Jacob Ramberg, som för övrigt hade varit på Ahldin-festen, stod och såg otroligt stilig ut med vit fluga (men släppte tyvärr aldrig sin Anna Hibbs mer är 10 meter ifrån sig). Comme d’habitude, alltså. Jag lät mig dock inte nedslås utan slog mig istället ner hos trevlige Carl Johan Dyrssen (som givetvis också är upptagen, jag börjar se ett självdestruktivt beteendemönster klarna). Där satt jag bra, tyckte jag, ända till jag fick syn på Christian Markborn. Jag var helt säker på att han redan flyttat till Italien, så det var som att se en släkting man inte sett på 20 år (trots att det bara var tre dagar sen sist). Jag tvångsmatade honom med mina nya blåa favoritshots och det tog skruv, han var faktiskt riktigt trevlig och om jag inte hörde fel (vilket i och för sig är troligt) så sa han att han kommer att sakna mig.

Jag gissar att ni kommer sakna mig också, men lyckligtvis är det snart onsdag igen – och då åker vi igen! Kram så länge!

Bizous!
Falky