Hell dig moder nord!

Måste tacka Strictlynorrland för en del insipration och även direkta saxningar till denna blogg om Norrländsk kultur, och hur den sprids i Stockholm av modiga pionjärer!

Vandringen har nu pågått i en dryg timme, temperaturen har sjunkit till dryga 4-talet i minusgrader och svetten rinner likt en jokk under paltorna. De senaste minutrarna av älgspårningen har lett mig in i en gles tallskog med rik undervegetation som på sina ställen sticker upp ur snön. Det förvånar mig att jag inte fått syn på dem än eftersom allt jag hittills sett tydit på att jag varit mycket nära om inte t.o.m. så nära att jag hade sett dem ifall jag höjde blicken från de spåren jag följde.
Tidigare hade jag noterat att vad som föreföll vara ett rådjur även följt efter älgarna, sina mycket större kusiner.

Klockan hade hunnit ticka på en bra tid in på eftermiddagen och trots att dagen hade varit mulen ända sedan min utgång så var det uppenbart att solen nu var på god väg ner då skogen började tappa sina kontraster i det annars så generösa dagsljuset till förmån för det blåa vinter-ljuset innan solnedgången.
Här på backen kunde jag i sann CSI Norrland-anda finna ytterligare ett kroppsligt avfall, ett hårstrå. Med en längd på närmare en decimeter låg det där, trubbigt likt ett vedträ. Rejäla djur har rejäl päls.

När jag stod här som bäst och beundrade detta imponerande lilla stycke päls kom tankarna åter till den jakt jag alldeles nyligen befunnit mig i, förutom fysiskt i högsta grad mentalt. Jag fortsatte då genast och hann inte mer än ett tiotal meter innan den vindstilla ljud-atmosfären bröts som likt en pisksnärt skurit genom tystnaden. Där, dryga dubbla tjogtalet meter framför mig i sydöstlig riktning fick jag syn på dem. Mycket riktigt var det älg alltid! Med sina långa bleka skånkar till ben och vältränade gluteus maximus tog de genast till en språngmarsch som ledde dem lika fort ur min kameras sökare som de bara ett par sekunder tidigare avslöjat sin närvaro. Lika snabbt byttes min glädje över succén till att förbanna hela situationen eftersom jag inte hade en chans att hinna föreviga dem på bild. Det jag hann se bekräftade dock mina teorier om 2-3 individer som jag tidigare i det tysta spunnit fram för mig själv. Det var dessa jag med största säkerhet tidigare i höstas hade dokumenterat i fullt antal, nämligen en tjusig ko med två kalvar.
I en slags sista desperation försökte jag återuppta spårningen men av en oförklarlig anledning hade spåren försvunnit framför mig likt en matta hastigt dragits bort från under mina fötter. Likt en ulv vrålade jag ut i den accelererande skymningen - FÖR DEN HÄR GÅNGEN, ÄLGAFRÄNDER! NÄSTA GÅNG ÄR NI MIN!