Jag tänker ännu inte återberätta mitt första möta med 08-orna, ty det skall komma sen.
Just nu är jag så olidligt trött på alla krav som ställs på mig.
Stockholmarna tillåter inte att man på arbetsplats bär orange-rosa-turkos-skogsgröna overaller.
Jag tvingas dagligen hoppa ner i ett par för åtsittande jeans med alltför lite plats åt mitt Samiska vapen. Detta och olidligt många arbetsuppgifter får mig att längta hem till storfjället. Ty i fjällen är livet enkelt...
Förra veckan hände det nämligen att arbetskamraterna begav sig till Härjedalen, ett enligt mig blott eko av det forna Samiska riket, men jag följde med... Någon behövdes på plats ifall elektriciteten tog slut, eller varmvattnet försvann. För vem vet hur man gör upp eld på en glaciär om inte en same?
Denna 3 dagars flört med Norrland fick mitt hjärta att slå hårt och när vi i Swedins buss kom inrullandes till Stockholm igen via Essingeleden kände jag att jag gärna hade stannat ett tag till...
Mina arbetskamrater sjöng Lasse Berghagen i bussen, men jag satt tyst med känslan av att ha lämnat en del av min själ högst upp i offpisten... ...
Går inte att hjälpa, sorgen dränks med ett stycke Norrländskt silver(för Stockholmarna känd som Norrlands Guld, ty dessa hedningar har aldrig druckit äkta Jokkmokk-brygd).
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment